de flesta avbildningarna som finns representerar människan, tänkta att ge oss ngn form av budskap, känsla, befinnande what ever. & det är ansikten, det är ögon som berättar så mkt. whats the point.
jag är kär
i aerosmiths röst
helt sjukt, har lyssnat på dem hur länge som helst
och nu kommer uppenbarelsen att det är steven tylers röst jag är förälskad i
nej men verkligen det här är inget recensionsbullshit, hjärtat slår fortare under refrängen
och läpparna. vissa tycker att det är too much. jag med
fan vad jag inte har gjort ngt vettigt idag. jag har bara kommit fram till att de senaste 4 månaderna har jag varit sjukt bizzy och inte suttit still en enda minut ständigt på jakt efter ngt nytt att göra. men nu sitter man här och inser att inget av det jag har gjort brings any importentness. jag har varken tjänat cash, varit hälsosam, pluggat eller underhållt hjärnceller.
& det är känslan
jag vet inte om det är för att jag har glömt bort hur det är att inte vara bakis
men det är en nästintill obeskrivlig känsla. det är kombinationen av sol, jag som har sovit för länge och därför seg, tracy chapman som jag sist lyssnade i val thorens våren 2005, lugnet över att slippa plastfarsan & mikalen som är hemma. det känns nästan som att vara hög fast på ett verkligt sätt. det är förälskelsekänslan men jag kan inte peka ut någon mer än typ TVn. & idag är jag inte sällskapssjuk, jag vill vara ensam och vara förälskad i, tydligen, mig själv & jag är inte ångestfylld av att titta upp på den molnfria himmeln mitt över nationsgården & inte känna att fan jag äger inte världen. för i ögonhöjd ser jag tusentals fönster. jag känner för första gången glädjen av medelmåttlig gemenskap & tiden står still
alltså f'låt för mitt senti-tillstånd men vad kan jag göra när radering av ångest är så jäkla temporär.
hur fan säger man "det är inte min avsikt att ignorera dig" /"nej jag ignorerar dig inte, iaf inte avsiktligt, jag är bara skitdålig på att svara på sms" på engelska utan att det låter mongo?
