Varken pop-radiomaterial eller dancefloorshake. Att döma av skivomslaget var jag först helt övertygad om att jag skådade ännu en massproducerad tuggimipoptjej á la Mickey Mouse Club a.k.a de opersonliga musikernas Broadway.
Ack så fel jag hade. Det är Aretha Franklin, Billy Holiday och mängder med andra svart-vita figurer i symbios, sammanbundna av en rebellisk 23-årings mogna röst. Whinehouse är en av få nutida kvinnliga artister som har vågat gå mot strömmen; rått, bizart och ärligt i 60-talsjazzstuk. Hon fruktar inte öppenhet och sjunger om droger, alkohol, sex och allt annat man kan bli beroende av. Skivan (som är hennes andra efter “Frank” 2003) inleds med låten “Rehab” som ett slags svar till ex-agenturen vilken mer eller mindre tvingade henne gå på avvänjning.plattan var tänkt att bestå av elva spår, dock föll en låt bort då den ansågs vara för vulgär och oetisk.“I have a really good time some nights, but then I push it over the edge and ruin my boyfriend's night. I'm an ugly dickhead drunk, I really am.” säger Amy Whinehouse i en intervju angående alkoholvanan.
Fem av fem
