Skavsta Airport kan vara en odefinierad öststatsfläck med en touch av depression och laminerade WordArt-lappar, mitt i den svenska skogen. Känns nästan som att vara hemma! Hör liksom till resan till Riga. Ändå kostar en "caesarsallad" 149 kr, gjord på klonad kyckling, friterad i bensin och pommeskrydda. En riktigt schleten själ kom dessutom efter ett tag ut från köket, ställde sig bredvid mig och hällde prefabricerade krutonger på min sallad utan att säga ett ord. Det var ju snällt, tänkte jag.
Dock en sak jag tänkt på som är jobbig - att läsa böcker vars omslag man inte gärna vill blotta offentligt. Varför finns inte random bokfodral? Typ som ett ipadfodral fast för böcker. Vet att det finns men tänker mig justerbara så att man kan använda samma fodral till olika böcker men olika storlek. Dels om man inte vill visa sitt pinsamma omslag och dels för att skydda originalomslaget från yttre påfrestningar man riskerar att utsätta boken för på resande fot. Dethära var ju en ytterligare såndär klassisk affärsidéfödelse, kanske får undersöka efterfrågan. Aningen bakåtsträvande att satsa på komponenter för old-school-böcker, men de lär väl hänga med ett tag iaf. Hursomhaver. Det var inte alls det jag ville säga. Grejen är att mitt bokomslag tillochmed är för pinsamt för Skavsta Airport, trots att det enda jag hör överallt är da-da-njet. Jag försöker dölja det genom att låta boken vara helt vertikal med golvet vilket ser så sjukt onaturligt ut och alla förstår att jag egentligen döljer ett pinsamt omslag.
Boken heter nämligen "Stop Living In This Land. Go To The Everlasting World Of Happiness. Live There For Ever". Tjena liksom. Den är dessutom helt vit vilket får texten att verkligen lysa upp sin närvaro.
Grejen är att den inte är så hemsk som den heter. Det är en snubbe vid namn Woo Myung som återger sin syn på typ nirvana. Han förkastar religioner, yoga och allt sånt själsligt och försöker förklara meningen med livet ur ett ganska kliniskt perspektiv. Lite som Skavsta.
På tal om yoga. Det är ju något jag brukar göra och tycker att fler borde ansluta sig till. Problemet är att musiken som man generellt utövar det till alltid är så jäkla pussinuttig. Det är någon form av comforting sounds som explicit förmedlar någon form av tröst och omfamning. I stil med "det är ok att vara som du är... ägna en stund åt dig själv, det förtjänar du... kom så tar jag hand om dig... såja", janifattar. Men om jag inte behöver tröstas? Om jag mår helt fabulous och bara vill yoga lite? Måste jag då behandlas som nåt jäkla offer?
Därför har jag börjat med en mer modern version av yoga där samma övningar och flöde genomförs till random musik från min Spotifyplaylist. Det är mycket mer utvecklande, utmanande och upplyftande att bara infinna sig i en shufflad playlist utan någon som helst aning om vilken låt som kommer härnäst. Det tvingar en att vara öppen inför ALLT, gilla läget, finna "chi" oavsett hur det låter och hitta kärnan i varje låt. Igår, till exempel, bestod min yogasession av följande:
- Girls - Death In Vegas
- Fruängen - Aleks
- SpongeBob & Patrick Confront The Psychic Wall of Energy - The Flamign Lips
- How Long, Tensnake Late Night Dub - Sugardaddy
- Sever - Iamamiwhoami
- Beautiful Life - Gui Boratto
Till meditationsstunden spelades:
- Peace Sells (2004 remastered) - Megadeth
- Hood - Perfume Genius
- Equinox (Henrik Schwarz Remix) - Code 718
Hur sjukt det än låter så fick jag en high on life trip till SpongeBob. Vetinte vaför med den tar verkligen bort alla imperfekt, pluskvamperfekt och futurum, kvar lämnas endast presens vilket ju är poängen med dihele. (Kanske för att det är just SpongeBob haha, liksom chockeffekten tvingar en till nuet)
Om någon känner för att testa bjuder jag på min playlist:
Fika med taggtråd
Måste dock klicka i shuffle!
