Det passar lissom inte in i mitt fabulous life.
Blev påmind om att jag tydligen har brukat detta uttryck vid
flertalet tillfällen i det förflutna. Frågan är då vad jag har lyckats inkludera
i detta life jag kallar fabulous. Var är gränsen för vad som anses fabulous och
hur definierar jag den? Helt allvarligt talat så är det jäkligt sub-subjektivt
(sub-subjektivt har jag kommit på är ett bra uttryck för en subjektiv
uppfattning som i sin tur blir subjektifierad av sig själv, dvs faktumet att
man ändrar sin uppfattning om saker relativt tiden och upplever den förra
uppfattningen X annorlunda vid ett senare tillfälle Y. Det finns ett riktigt ord för detta men jag minns inte vad det heter.. typ diskurs fast som inte ha med språk att göra.. och inte med andra inblandade heller... Har min förklaring ännu
inte skapat klarhet, se exempel:) för exakt ett år sen när jag var klar med
studentlivet och no plans mer än att flytta till Sthlm så hade jag en bild av
att ett fabulous life inkluderande;
-
iPhone 4
-
Körkort
-
Åka till NY
-
Ny laptop
-
Bil
-
Typ jobb, som måste ligga i stan
Just i den rangordningen. Så. När jag plötsligt fann mig
tacka ja till jobbet jag sökte för ett år sen så blev beslutet att skriva under
anställningskontraktet väldigt lättfattat när jag fick veta att man fick en
iPhone som arbetstelefon. Det var verkligen det enda som kunde göra så att mitt
liv kändes fullfilling med tanke på att jag tidigare efter tre månaders
väntetid äntligen fick min älskade avbetalningsiPhone, ägde den i 7 dagar,
varpå jag tyckte det var en bra idé att lägga den på en dräggig bardisk på V
och dansa iväg. Detta beteende täcktes inte av försäkringen. Det var alltså
inga konstigheter att tacka ja till jobbet och uppnå mitt sub-subjektiva
nirvaniska tillstånd genom återförening med en iPhone. Senare under året
skaffade jag körkort, drog till NY, inskaffade ny laptop, jobbet var ju fixat
och sen även bil. Inte blev fan livet fabulous för det. Satt i bilen med
”Millions” i iPhonelurarna ochba shit vad detta är min sub-subjektiva bild av
ett fabulous life för ett år sen. Men inte längre.
Nu sitter jag på en riktigt trött HTC som man inte ens kan
svara med när folk ringer och känner att fan det är ok att ta tuben till jobbet
i Sumpan. Den subjektiva uppfattningen just nu består av mycket mjukare värden,
mognad kan vissa också kalla det. Kan mognadshastighet ligga till grund för
förmåga till självironi? Att man alltså kan skämta om sina sub-subjektiva
upplevelser, ju oftare subjektiviteten förändras ju mer frekvent kan man belysa
den från sidan. Ellår?
Som det kanske framgår är jag lite bakis idag.
Hejrå!
