Det är dag fyra på detoxen och jag börjar vänja mig vid att inte kräkas upp de två litrarna vatten jag måste pressa i mig varje dag. På helt fullkomligt allvar så dricker jag max ett glas vatten om dagen vanligtvis, ett halvt till lunch och ett halv till middag. Så den här oceanen som passerar min kropp nu är aningen obehaglig.
Själva fodringen är fortfarande helt ok, min kulinariska ådra stimuleras rikligt genom diverse Anna Skipper-inspirerade recept. Liksom bröd gjort på bara morötter, solrosfrön och linfrön, krävs en del tålamod för att de ska hålla ihop. Dock fantastiska med bredbar chevre.
KÖTT, råbiff, en bit blodig oxfilé hade varit trevligt. Varför är det inte detox??? Stenåldersmänniskor käkade väl råa filéer direkt ur djuren på stenåldern. Stenåldersmänniskor dog även vid 25 års ålder kom jag på. Kanske inte så detoxigt då.
På det stora hela så mår jag faktiskt bra, sover även helt ok. Bara köttet och osten som saknas. Och kaffet. Brödet & smöret. Med ost på.
Enough about that. Inte så inspirerande att läsa om mina cravings.
Som kanske märktes i förra inlägget så jag har alltså skaffat mig en kamera med vilken det är tänkt att jag ska dokumentera mitt liv. Har missat sådär 24 år av detta och levt på andras facebookdokumentation, vilket innebär att jag för närvarande endast finns dokumenterad som inflik i andras liv. Om man klickar igenom mina tags på Facebook riktigt snabbt och tänker att det är mitt liv som passerar i revy, så kan man verkligen förstå att det borde göra det. Finns kanske ett bildbevis där jag inte förtär eller uppenbarligen har förtärt hjärncellsförstörande preparat. Samtidigt kan man undra vad för slags vän jag är om mitt inflikande i andras liv oavbrutet går ut på att festa. Detta har jag grubblat över och analyserat ganska länge och slutligen kommit fram till att det måste finnas en positiv korrelation mellan handlingen 'att ta med sig kameran' och att 'gå på fest'. En annan aspekt vore att vänner i vars liv jag via Facebook inflikas inte är mycket bättre än jag, då vi förmodligen varit på samma tillställning vid dokumentationstillfällena. Det jag försöker säga med allt detta är (...inte så självklart nä) att jag med hjälp av min nyinskaffade kamera ska börja dokumentera min verklighet på ett mer objektivt sätt. Bland annat att man kan ta bilder tills man är nöjd och inte panik-untaga var tredje bild, det innefattar även nyktra vardagssituationer och ögonblick då man ägnar sig åt någon slags produktion.
Just det, det här med bloggande blir ju helt meningslöst utan bilder kom jag fram till typ tre inlägg sedan. Jag började på allvar leta igenom hittills tagna bilder för att hitta något trevligt att lägga ut här, men det känns såhå konstigt att lägga ut en bild på sig själv. Helt sjukt! Känslan är outbärglig! Har aldrig funderat över detta överhuvutaget, alla som bloggar och lägger upp bilder på sig själva, har de aldrig känt att det är lite wierd? Hej hopp jag känner mig snygg på denna bild.
Nä det får bli något annat. Här är en bild på min tavla istället
