& jag insåg att jag håller på att bli cyniskt. sådär omedvetet som alla eftersexti blir & tycker att allt är likgiltigt, tråkigt, begränsat och meningslöst.

i-alla-möjliga-fall


ett sällskap på fyra män i femtiårsåldern med gemensamt genomsyrade frisyrer; krulligt, halvschletet, bakåtkammat & nån genre av vi-var-progg-klädstil steg på nästa hållplats. vad de sluddrade om var omöjligt att tyda men kroppspråket bekräftade att de i all etikett höll med varandra, nickade, log - dock enbart mot varandra & lös med sin gemenskap. & jag insåg att just där, på fyrstolskolonin längst fram på 1:an mot Elinelund satt en av miljarder fejksamhällen, miniutopier som bildats genom vår begränsade kontroll över psyket, som tvingar fram en illusion till verklighet - enbart för att tillfredsställa vårt ego


jag vet inte vad jag pratar om, men härligt var det. typ som att peta bort grädden från tårtan. hoppas ni vet att grädde är jävligt äckligt.
asså inte äckligt som i att det är fettigt, eller jo det äre ju onekligen men asså äckligt som i att det helt enkelt är en väldigt osmaklig grej helt enkelt.
hur lyckas jag stoppa in två "helt enkelt" i samma mening?
det där med jag och svenska alltså. likabra att förbli den blatte jag i gund och botten är YO